Rykten om flykten

Att skriva något om livet

Det är fredagkväll och jag är hemma hos mamma och pappa. Det är sent, alla andra sover. Jag sitter framför min dator och funderar på att skriva om livet. Ett löjeväckande ämne på många sätt, helt omöjligt att ta upp utan att slå an en pretentiös ton. Som om jag vet något om livet, jag som fyller 23 om en vecka och gått i skola nästan hela mitt liv. Har jag verkligen levt livet? Nej. Det hoppas jag verkligen inte att jag har. Däremot hoppas jag att jag någon gång kommer att kunna konstatera det, att jag verkligen levde livet. Men där är vi inte än på 60 år.

Jag vet inte alls hur jag ska leva mitt liv. Vad jag ska jobba med, var jag ska bo, vem jag ska vara och vem jag ska vara tillsammans med. Min ovisshet kring livet spelar inte så stor roll för tillfället, det blir enklare om framtiden delas in i dagar och veckor istället för år. Jag behöver inte veta vad jag ska göra till hösten. När hösten kommer gör jag något, precis som jag alltid gjort. Det låter kanske naivt och slött, men jag gör hellre något hastigt och oplanerat än att få fast jobb på samma arbetsplats fram till pensionen. Jag är inte redo för att sätta mig på ett kontor, försöka avancera på karriärstegen och ordna mig en tillvaro under medelklassens fana. Inte än i alla fall. Det kanske kommer ändå efter hand, sådär förrädiskt omedvetet. Tills dess ska jag bara göra en sak; jag ska våga. Det kan handla om precis vad som helst. Att våga ta chansen, åka till nya platser, träffa nya människor. Att försöka göra saker jag aldrig gjort tidigare, inte fastna i slentrian och tristess. Vad är livet värt att leva om vi inte vågar?

Låter det klyschigt, det här med att våga? Fullt förståeligt, men låt mig förklara:

Jag har varit blyg i nästan hela mitt liv. Det har varit ett handikapp i många sammanhang. Idag är jag skrivande journalist. Varje arbetsdag pratar jag med nya människor, ofta öga mot öga. Jag besöker dem i deras hem och på deras arbeten, jag ställer intresserade frågor och lyssnar uppmärksamt på svaren. Jag gör intervjuer om allt mellan skolmat och depression. Ibland kommer jag människor riktigt nära. Inpå livet, där det verkligen börjar brännas. Det märks. Rösten förändras, blicken skiftar fokus och det blir tydligt att frågan jag nyss ställde fick personen att tänka till.

Det är i dessa stunder jag inser att jag älskar mitt jobb. Sedan inser jag att jag arbetar med det här just för att jag vågade ta min blygsel, knyckla ihop den och gömma undan skräpet i närmaste byrålåda. Min blygsel hindrade mig från att leva det liv jag vill leva, eller kanske rättare sagt vara den människa jag vill vara. Jag vågade tappa fotfästet en stund och blev med tiden en lite tryggare och lyckligare själ. Vissa skulle nog säga att jag har “hittat mig själv”, och det funkar väl också, även om jag mest associerar uttrycket med Thailandsresor och terapimetoder. Jag kan fortfarande vara nervös inför vissa situationer och ibland får jag fjärilar i magen, men det stör mig inte alls. Snarare får det ses som ett bevis på att jag faktiskt vågar göra saker.

Det finns böcker om meningen med livet. Det finns en artikel på Wikipedia om ämnet. Jesus har säkert sagt något gudomligt fint om saken. Du behöver inte göra dig besväret att läsa någonting, facit finns inte.

Och fråga mig inte om livet, jag kan ingenting om det.

Den lilla staden vid havet som vi ständigt tar farväl av

Förra veckan såg jag Farväl Falkenberg, den omtalade filmen om min uppväxtort. Jag hade aldrig tidigare sett den, men fick ett infall när jag såg ett exemplar på biblioteket.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Eftersom att en stor del av mitt liv utspelat sig i och omkring Falkenberg väcks naturligtvis en hel del minnen och associationer till liv. Filmens miljöer som själv strosat runt i, den rastlöshet och ambivalens jag känt under min sista tid i staden, längtan efter att fly bort och känslan av att någon oklar bekvämlighet/sävlighet/feghet ändå håller en kvar i samma jävla stad.

På många sätt är Farväl Falkenberg precis den filmen jag förväntade mig att den skulle vara. Jag nickar instämmande mot ett par repliker och känner igen mig i karaktärernas tankegångar. Visserligen har min tillvaro i Falkenberg varit ganska olik filmkaraktärernas liv. Ingen i min närmaste bekantskapskrets rökte på, ingen tog livet av sig, ingen ägnade sig åt villainbrott och ingen har hittills bott kvar på orten tills födelsedagstårtan visar nästan 30 ljus. Men jag är lika mycket falkenbergare som filmens David, Holger, John, Jörgen och Jesper. Och för ett par månader sedan tog jag farväl av Falkenberg. Men jag kommer tillbaka, i sommar ska jag vikariera på tidningen hemma. Med största sannolikhet bor jag då hos mamma och pappa. Det går väl an, men som vanligt intalar jag mig att det här blir min sista sommar i den här västkusthålan.

Ett slutgiltigt farväl är vad som krävs. En flytt utan återvändo, inte ens för de sköna sommarmånaderna. Lite lagom filmiskt sådär.

När livet helt plötsligt tar plats glöms allt annat bort

Under hela hösten 2011 var jag fruktansvärt uttråkad. Jag jobbade mycket och på min lediga tid gjorde jag ingenting nämnvärt. Då hade jag bott hemma hos mamma och pappa sedan examen i juni samma år.

Nu har jag bott i egen lägenhet i Göteborg sedan slutet av januari. Jag studerar litteraturvetenskap och min tillvaro är raka motsatsen till den långsamma hösten. Varje vecka träffar jag nya människor. Varje vecka finner jag mig själv i nya sammanhang. Det har gått fort och jag har fortfarande svårt att smälta allting som hänt under min tid i Göteborg. Förmodligen är det därför jag inte skrivit här på ett par veckor, trots att flera gånger tänkt göra just så. Jag har tvekat över vad jag ska ta upp här, vad som är relevant och intressant, vad jag vill berätta och vad jag vill hålla hemligt.

Men nu sitter jag alltså här igen, framför mitt tangentbord, med en kopp örtte och finstämd musik i stereon. Det är sent en torsdagskväll, jag har precis varit sjuk i feber ett par dagar och påsken står för dörren. Så vad skriver jag? Att jag klarat kursens två första tentor? Att jag har stiftat bekantskap med en rad nya fina människor? Att jag fortfarande inte har en aning om vad jag ska göra till hösten? Nej, allt det där säger sig självt.

Egentligen finns det inte så mycket att orda om kring de senaste veckornas bloggfrånvaro. Jag har fortfarande inte skrivit någonting om min klass, min kurs, mina klasskamrater, människorna jag lärt känna, mina upplevelser och min vardag här i Göteborg. Det kommer nog i ett senare inlägg, när alla intryck funnit sin rätta plats. Allt jag kan säga är att mycket har gått bra i den här staden, bättre än vad jag vågade hoppas på. Vemodigt nog har mer än halva tiden gått, i början av juni splittras klassen och jag flyttar hem igen för sommaren. Men än är det två månader av gemensam studieångest kvar, förhoppningsvis lika fina som de föregående.

Jag har svårt att vara mer stringent i mitt berättande än så här, åtminstone för tillfället. Längre, ordentligare och mer uttömmande inlägg väntar runt hörnet. Nu vet ni i alla fall att jag lever. Rykten om flykten lever också, efter en tids dvala.

De kallade mig Rödluvan, fastän jag aldrig gick till mormor

Jag är född rödhårig. Håret var det jag hade svårast att acceptera med mitt utseende som barn, vid sidan om fräknarna* i mitt ansikte. Glasögon, fräknar, rött hår och obetydliga armmuskler var en given mobbningskombination i grundskolan.

För visst blev jag mobbad. Rödluvan, Räven, Foxxy, glasögonorm, cp, pucko och mongo var namn jag ofrivilligt bar under många år. Jag blev puttad i matsalskön, vald sist på gympan, skrattad åt i duschen och mulad i snöbollskrigen. Jag vande mig, hittade saker i mitt utseende att skylla på. Det var enklast så. Som barn gillade jag aldrig hur jag såg ut. Min längd var egentligen det enda som gav mig någon form av säkerhet. Jag var inte populär i skolan, men kunde åtminstone stoltsera med förmågan att kunna se ned på mina mobbare, rent bokstavligt talat.

Många år efter lågstadiets tuffa raster och högstadiets bögtituleringar har min aviga inställning till mitt röda hår omvänts till tacksamhet inför det genetiska lotteriet. Endast någon ynka procent av världspopulationen är rödhårig. Visserligen florerar billiga skämt om gingers och redheads överallt, men det får ses som ett lågt pris att betala för att vara unik.

Det finns blondiner och brunetter som betalar pengar för att på konstgjord väg kunna kalla sig rödhåriga. För mig räcker det som bevis. Synd bara att mitt 9-åriga jag inte visste vad mitt 22-åriga jag vet, hur fint det kan vara att tillhöra minoriteten.

*Apropå fräknar: Nu har jag inga fräknar längre, sedan mer än tio år tillbaka. Det kan jag sakna så här i efterhand, hur ansiktet liksom blommade ut i takt med vårsolen. Ett ansikte fullt av fräknar är något oerhört vackert.

Falkenberg - Göteborg

Genomsnittssvensken flyttar tio gånger under sin livstid. 22 år markerar genomsnittet för att flytta hemifrån, vilket är just så gammal jag är. Visserligen bodde jag själv i Kalmar i tre år, men då handlade det huvudsakligen om att skaffa mig en utbildning. Nu är jag färdigutbildad, med en examen i journalistik och med blicken fäst vid en till synes borttynande arbetsmarknad. Efter ett halvårs vikariat på lokaltidningen hemma i Falkenberg valde jag att återigen söka mig till skolans värld. Hellre plugga än att gå arbetslös eller hanka mig fram på små lönlösa vikariat, tänkte jag i höstas.

Jag kom in på mitt förstahandsval, grundkurs i litteraturvetenskap på Göteborgs universitet. Vi började studierna för två veckor sedan och håller på till sommaren, det vill säga över hela vårterminen. Sedan är det upp till var och en att ta ställning inför vidare studier i ämnet, jag har ännu inte bestämt hur jag själv ska göra.

Tack vare lite tur och kontakter hyr jag nu en fantastisk etta i andrahand, fint belägen i Majorna. Knappast billigaste studentbostaden, men erbjudandet var för bra för att jag skulle motstå. Sysselsättning och bostad är alltså fixat för fyra månader framåt. I juni måste jag flytta och till hösten drar en ny termin igång, med potentiellt nya kursval. Sommaren är som vanligt ett oplanerat tomrum.

Men för första gången på länge oroar jag mig inte för framtiden. Just nu går det bra på flera fronter i mitt liv, jag försöker mest njuta av det. Efter en höst präglad av långa arbetsveckor och helger utan aktiviteter är det här en välbehövlig nystart. Jag var nervös inför flytten hit, funderade över hur allting skulle bli och tvivlade på min förmåga att skapa mig ett liv här. Det har inte ens gått en vecka sedan jag flyttade hit, men redan nu börjar allt falla på plats och mina farhågor upplöses i rask takt.

Ibland är livet som att skrapa trisslotter; plötsligt händer det.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge

Det har varit lite si och så med blogguppdateringen på sistone. Anledningen är att livet kommit emellan på många oväntade sätt. Både bra och dåliga saker har hänt mig de senaste veckorna. En del av det här kommer jag förmodligen blogga om, det övriga vill jag än så länge inte delge någon annan.

Jag vill mest meddela er att mer är att vänta. Fler rykten om flykten är på ingång. Fina inlägg växer fram i högen av utkast. Ha bara lite tålamod, mina vänner.

Elljusspåret, barndomsvännen och känslan av att benen viker sig

Jag var aldrig särskilt bra på idrotten i skolan. Blev ofta vald sist av klassens lagkaptener, fick sitta länge på avbytarbänken och lärde mig att ingen någonsin vågade riskera en passning åt mitt håll. Jämfört med lag- och bollsporter var jag relativt bra på att springa. När skolan promenerade upp till skogen för ett par varv på motionsslingan gav jag alltid järnet. Jag var inte bäst, inte alls, men inte heller sämst. Jag var en löpande medelmåtta och för mig räckte det långt då.

I år har jag hittills löptränat fem gånger, en åtminstone skenbar och inledande förbättring mot förra årets totala 20 gånger. Jag hoppas verkligen att jag kan hålla uppe en någorlunda kontinuitet året igenom, trots alla intensiva litteraturkurser som väntar.

Som en påminnelse om barndomens idrottslektioner springer jag i billiga gamla inomhusskor. Skorna har följt med mig från gymnasietiden, via korpfotboll i Kalmar, för att nu bara användas för löpning. Det är ett par sköna skor, men lyx som stötdämpning och skydd mot väta saknas helt. Jag borde verkligen köpa nya skor, men har samtidigt svårt att slänga fullt dugliga dojor.

I förrgår kväll snörade jag åter på mig joggingskorna. Min barndomsvän hängde med upp till slingan utanför samhället. Han har tränat fotboll i hela sitt liv och har god kondition. Jag tränar ingenting förutom min oregelbundna löpning. Vi kom överens om att springa slingan baklänges, för att på så vis göra lätta nedförsbackar till svettiga uppförsbackar. Sedan sprang vi ett varv tillsammans, i gemensamt tempo. Min vän är snabb och flåsade knappt. Jag flåsar desto mer. Samtidigt vägrade jag att ge upp och såg till att hela tiden ligga jämsides med honom. Löpning är en individuell tävlan, en strävan efter ett nytt personbästa. I förrgår förvandlade min vän det hela till en hjärtklappande katt- och råttalek. Mitt hjärta rusade obehagligt fort, min mun fylldes av blodsmak, min syn blev suddig och ibland kände jag hur benen nästan vek sig under mig. Ändå fortsatte jag, uppjagad av kamraten vid min sida.

Sedan sprang vi ett varv till, även det baklänges. När min vän efter lite om och men beslutar sig för att göra ett sista varv och “verkligen springa så fort jag kan” segnar jag ner på grusparkeringen med hjärtat bultandes som en trasig tvättmaskin. Jag är slutkörd och har rosslande andning i ett par minuter. Blodsmaken i munnen försvann efter ett tag och träningsvärken är borta idag, men känslan av seger vill jag aldrig bli kvitt.

Vi joggade hemåt. Drack kranvatten. Andades ut. Andades in. Jämnade ut pulsen. Bestämde att det här får vi göra om.

Himlen står i brand, låt oss elda upp våra drömmar

Idag träffade jag en gammal vän från gymnasiet. Vi gick samhällsprogrammet samtidigt, men i olika klasser. När jag valde samhällsinriktning valde han språk. Han är den största språkbegåvning jag känner, kan engelska, spanska, tyska och japanska. En av samhällsprogrammets mest skärpta hjärnor, det kan jag konstatera utan minsta tvekan.

Men efter vi tog studenten hände något. Vi gled isär, som naturligt är med skolkamrater som inte hör till de närmaste vännerna. Jag flyttade till Kalmar och pluggade till journalist i tre år. I somras kom jag tillbaka till Falkenberg, färdigutbildad och med en riktning i livet.

Vi har båda varit dåliga på att höra av oss. De få gånger vi träffats har det ofta skett genom gemensamma vänner. Men idag hörde jag av mig och vi åt lunch ihop. Han är trevlig, rolig och en fin vän. Han lyssnar uppmärksamt, ställer intresserade frågor och diskuterar gärna alla möjliga och omöjliga ämnen. Det enda svåra samtalsämnet handlar om honom själv. Han vet inte vad han vill ha för yrke. Det bästa vore att bara kunna få vara ledig, säger han och ler. Ett lätt yrke är drömmen, ett yrke som ger gott om utrymme för fritid och bisysslor. Han vill ta det lugnt, inte jäkta. Utbildning har han ingenting emot, men han kommer inte på något som intresserar. Dessutom trivs han här i Falkenberg. Under hösten och vintern har han jobbat på Posten, nu ska han söka ett skiftjobb på en industri. Lätta pengar, ett bekvämt jobb. Kanske kan få vara kvar fram till pensionen, säger han, med en oklar blandning av humor och allvar.

Jag vet till en början inte riktigt vad jag ska säga. Mittemot mig på texmexrestaurangen sitter en jämnårig kille, betydligt mer talangfull än vad jag någonsin kommer bli. En kille som förmodligen var skolans bästa språkelev. En kille som nu, inte ens fyra år senare, vill nöja sig med ett bekvämt fabriksarbete. Jag försöker få honom att tänka brett. Finns det verkligen ingenting du kan tänka dig att plugga? Japanska, får jag som svar. Bra, varför inte läsa japanska? Efter ett tag kommer vi in på vad för yrken som kan vara intressanta. Översättare, det skulle passa perfekt inser vi båda. Jag googlar på min iPhone och berättar vilka utbildningsalternativ som finns. Säger att jag skickar några länkar senare, till universitetens hemsidor och så.

Påminner om Mark Twains citat: “Twenty years from now you will be more disappointed by the things that you didn’t do than by the ones you did do.”

Skojar sedan om att jag inte vill sitta här om 20 år och höra honom klaga över livet som inte blev av. Han ler. Jag ler.

Som ett handskrivet brev på posten

Jag var aldrig en av de hundratals (tusentals?) svenska barn som ägnade ett par timmar varje månad åt att skriva till brevvänner. Jag vill minnas att jag någon gång i 10-11-årsåldern gjorde ett halvhjärtat försök att skicka brev till ett par som dyrt och heligt lovade att “svara på alla brev”. När jag sedan inte fick svar gav jag upp. Inte konstigt med tanke på den brist på tålamod och jävlar anamma pojkar i den åldern har.

Idag är jag dubbelt så gammal. Fram tills i år hade jag fortfarande ingen erfarenhet av brevväxling. Internet har de senaste åren spelat en monumental roll i hur jag kommunicerar med människor. Det är på internet jag gör nya bekantskaper, det är här jag hittar likasinnade. Alla finns ju på internet, några musklick bort.  Facebook är en mötesplats lika naturlig som fritidsgårdar, krogar och parker, om inte mer naturlig för dagens ungdomar.

Men för ett par dagar sedan hände något. Jag skrev på Twitter om just det faktum att jag aldrig haft någon riktig brevvän. Jag skrev att jag ångrade mig, att jag borde ha skaffat mig brevvänner i yngre dar. Andra twittrare svarade mig och efter tips och påhejning började jag efterfråga nya brevvänner på Twitter. Jag fick svar från ett par och skickade min adress. En twittrare ville hellre att jag skickade det första brevet och jag fick hennes adress.

Sedan hände ingenting. Tills idag.

Jag var helt ledig idag och kunde därför hämta posten redan vid 10.30. Det första jag ser i brevlådan är ett brev adresserat till mig. Först tänkte jag att det säkert är ett recensionsexemplar av en skiva, men jag insåg snabbt att kuvertet var för litet. Dessutom var Frida-klistermärkena på baksidan lite väl personliga för att komma från ett företag eller ha en yrkesmässig koppling. Kuvertet innehöll ett handskrivet brev från en av mina brevvänner. Det var ganska rörande att inse hur någon total främling lagt ner möda på pappersarket i min hand. Brevet fick mig att le igenkännande åt 90-talsnostalgi, det fick mig att skratta rakt ut åt charmig humor och det fick mig att bli intresserad av en främling.

För ett par dagar sedan visste jag inte att avsändaren ens existerade. Ikväll ägnade jag en god stund åt att skriva ett svar. Det tog flera minuter att vässa blyertspennor, hitta ett suddgummi och fixa fram ett lämpligt brevpapper. Det hade gått snabbare att maila. Å andra sidan finns det få saker som går upp mot ett handskrivet brev, adresserat till just dig. (Och dessutom finns möjligheten att genom det analoga formatet rita fina saker på kuvertet och i brevet, samt bifoga ett antal småsaker i försändelsen.)

I helgen ska jag skriva fler brev till andra brevvänner, så fort jag införskaffat riktigt brevpapper och fler frimärken. Det här är det bästa jag gjort i år och jag har ändå bara börjat.

Vill du bli min brevvän är du varmt välkommen att höra av dig till emiloskarjohansson@gmail.com eller kommentera inlägget.

Vi dödar för att slå ihjäl tid, varken mer eller mindre

Ikväll kom en barndomskamrat hem till oss. Jag och han gick upp till mitt pojkrum på andra våningen. Drog igen dörren nästan helt, som för att dra en linje mellan oss och mina föräldrar. Privat, men inte isolerat. Avskilt, men inte utestängande. Efter ett par minuters konversation oss emellan föll vi åter i gamla hjulspår; vi började spela tv-spel.

Min vän vill spela “skjutaspel” och jag gör honom till viljes.

Call of Duty.

Pang. Pang. Pang.

Du dör.

Ratatatat. Boom.

Fienden mejas ner på löpande band.

Saker sprängs i luften.

Vi får poäng baserat på vår framgång.

Vi samarbetar och vi är ganska bra, har ihjäl flera hundra under loppet av ett par timmar. Tidsfördriv, det är ett tidsfördriv och inget annat.

Pang.

Ett skott i huvudet och jag dör.

Min vän räddar mig genom att hålla inne x-knappen i några sekunder. Ren magi.

Jag lever, är uppe på benen och redo att döda igen.

Det är fint att samarbeta. Det för människor samman, kan skapa djupare relationer och insikter om egna styrkor och svagheter. Det stimulerar och utvecklar.

Att döda är fel. Att döda är fult. Tv-spelet vill visa en annan bild, en parallell verklighet där poäng frikostigt delas ut för tapperhet och skicklighet i strid. Allting rättfärdigas genom tankar om underhållning och tidsfördriv. Det är ju bara på skoj, vi dödar bara på låtsas. Det är lek, som när vi var små och lekte poliser. Pang, pang, du är död.

Min vän vill låna spelet ett par dagar, “om det är okej?”. Det är okej. Senare skickar jag ett sms; “Du kan få behålla spelet.”.

Det här är inget liv för en 22-åring, tänker jag och skissar på flyktplaner

Efter tre års journaliststudier i Kalmar flyttade jag i juni förra året åter hem till mitt barndomshem utanför Falkenberg. Här växte jag upp, i en röd villa i det gamla stationssamhället Långås. Jag har nu bott här i 17-18 år av mitt liv. Tro mig, det är ett perfekt ställe för barnfamiljer. Lagom idylliskt, tryggt och en känsla av att alla känner alla. Jag har haft en bra uppväxt, granne med fotbollsplanen och med gångavstånd till skolan. När jag tänker tillbaka på min barndom i Långås täcks minnena av ett nostalgiskt skimmer, vilket är ett bevis så gott som något på de stabila förhållanden som råder här.

Men jag är inte längre ett barn. Jag är 22 år och kan betraktas som färdigutbildad med min universitetsexamen. Det senaste halvåret i Långås har därför varit plågsamt långsamt. Aldrig tidigare i mitt liv har jag varit så uttråkad som under flera perioder i höstas. Få jämnåriga bor kvar och förutom affär och pizza finns inget nöjesutbud att tala om. Långås är ingen plats för ungdomar. Bara en vän från barndomen har ännu inte flyttat, han är den siste som jag umgås med här. Förutom min syster och bror då, som också är två av mina bästa vänner.

Som tur är lämnar jag snart Långås bakom mig. Förhoppningsvis för gott den här gången, jag ser ingen anledning att återvända ens för att låta mina framtida barn växa upp här.  Nästa vecka börjar min kurs i litteraturvetenskap i Göteborg. Imorgon åker jag dit för att skriva andrahandskontrakt för ett par månader. Jag ska bo centralt i en fantastiskt fin lägenhet, med nära till allt jag vill ha nära till. Min vår kommer nog bli svårslagen, om jag ska tro förhandsprognosen.

Farväl Långås, du är inte saknad.

Hej Göteborg, jag har längtat efter dig.

Jag brukade blogga så bra, jag vill tillbaka till den tiden

Jag har bloggat periodvis sedan januari 2009. Den här bloggen tillkom efter en längre paus, under vilken jag hittade tillbaka till skrivlusten. Ändå har jag inte fått ur mig särskilt många inlägg här ännu, ofta glömmer jag av bloggen ett par dagar. När jag väl sätter mig framför datorn och bloggen går det alltid lätt att hamra ner ett par rader om vilket ämne som helst, men vägen dit är desto svårare.

2009-2010 hade jag en blogg vid namn Waltz for Thoughts. De första månaderna skrev jag där tillsammans med min vän Erik. Vi publicerade varsitt inlägg varannan dag, ett tempo som till slut tog död på blogglusten. Jag tänker inte göra något liknande här, men mer disciplin vore inte dumt. Som det är nu spenderar jag alltför mycket dötid framför datorn. Jag slösurfar, läser mängder av bloggar, kollar nyheter, lyssnar på musik, letar efter fina bilder och gör mest ingenting. 90 procent av den tiden känns mer eller mindre bortkastad (och strax därefter bortglömd).

Jag vet inte exakt vad jag vill få sagt med detta inlägg. Förhoppningen är att bloggen verkligen ska ta fart snart. Jag kan inte lova något, för då är det som att bädda för motsatsen. Men jag tror, hoppas och vill. Det behövs fler rykten om flykten.

Jag begravde mina drömmar om musiken, men musiken tänker jag aldrig gräva ner

Jag ville bli polis. Jag ville bli brandman. Jag ville bli pilot. Jag ville bli lärare. Jag ville bli hemlig agent. Som alla andra barn hade jag drömmar om alla möjliga yrken. Sedan slogs drömmarna ner av verkligheten. Det gäller att vara realistisk. Hitta ett yrke som passar, som är stimulerande och som känns viktigt. Det är svårt, förbaskat svårt.

Först under sista året på gymnasiet bestämde jag mig; jag skulle bli journalist. Då ville jag mest skriva om tv-spel, ett oerhört stort intresse hos mig på den tiden. När journalistutbildningen i Kalmar sedan pågått i ett antal månader bytte jag intresse, ganska hastigt och egentligen olustigt. Plötsligt var framtiden som musikjournalist mitt drömmål och en av anledningarna till att jag faktiskt tog min examen två år senare.

Alla älskar musik. Det betyder ingenting att påstå “jag älskar musik”, snarare vore bara motsatsen värd att föra på tal. Min skivsamling växer stadigt, men är fortfarande hyfsat överskådlig. Jag har egentligen bara besökt två musikfestivaler i mina dar; Way out West och Emmaboda (fyra respektive tre gånger). Jag lyssnar inte på musik all min vakna tid. Jag hetsar inte över alla hajpade releaser. Passion handlar inte om att tvångsmässigt ägna sig åt något x antal timmar varje dag, eller spendera så mycket pengar som möjligt på intresseområdet. Ett liv utan musik är otänkbart för mig, bättre än så kan jag inte förklara det.

Men.

Jag vill inte längre bli musikjournalist. I ett par år har jag tillsammans med ett gäng likasinnade drivit en musikblogg, The Goodbye Look. I våras gjorde jag praktik på musiktidningen Gaffa. Utöver det har jag skrivit mycket om musik på egen hand och i samband med skoluppgifter/lokaltidningspraktik. Alla skivor jag recenserat, alla musiknyheter jag skrivit och alla artister jag intervjuat har allihopa lett mig fram till slutsatsen om yrkesrollen.

Jag är trött på att ställa liknande frågor till artister som alla ger ungefär samma förväntade svar. Artister som gärna berättar om den där nya heta skivan, samtidigt som de gärna sopar den rätt kassa föregångaren under mattan. Artister som pratar om kreativa processer, ovanliga inspirationskällor och hur fantastiskt jävla grymt det var att göra den kommande plattan. Artister som, trots alla uppenbara olikheter, pratar om precis samma saker på precis samma sätt. Ibland ger sig någon på politiken, slänger iväg en musikalisk känga mot etablissemanget. Ibland har någon haft en tung period, låst in sig i sin lägenhet eller någon stuga i en sjumilaskog och bara skapat musik tills fingrarna blöder och gräset är slutrökt. Men de säger ändå samma sak, och det blir ändå ungefär likadana texter om spretiga politiska åsikter, isolerat musikskapande och den kommande skivans alla inspirationskällor.

Många artister jag mött har varit oerhört trevliga, talangfulla och sympatiska människor. Vi har haft trevliga pratstunder tillsammans. Men jag vill inte jobba med något bara för att det är trevligt, eller för att det låter mig träffa fina människor. Jag har tröttnat på att vara den där ofrivilliga reklampelaren för mediakåta lycksökare. Jag har tröttnat på hetsen kring att hålla sig uppdaterat på ett dussin genrer, att ha koll på veckans blogghajp och att kunna förklara skillnaden mellan dubstep och post-dubstep.

Jag vill inte ägna hela mitt yrkesliv åt musiken, trots dess stora roll i mitt liv. Ibland vill jag inte skriva, bara lyssna.

Dagar av isolering, en växande rastlöshet

I det förra inlägget skrev jag kort om min sjukhusvistelse. Nu är jag hemma igen, efter två dygn på hjärtavdelningen. Det här har varit en konstig vecka. Jag har egentligen inte gjort någonting. (Förutom att läsa, titta på film, spela tv-spel och knarka en uppsjö av tabletter.) På måndag kan jag förhoppningsvis börja jobba igen, det är precis vad jag vill göra. Jag får lappsjuka av att bara gå hemma och slå dank i ett par dagar, i synnerhet när årstiden inte lockar till aktiviteter utomhus.

Rastlösheten gnager långsamt sönder mitt innanmäte, ger mig ångest över livet och eldar på min längtan efter nästa år. Det är en nedslående och ofrånkomlig insikt; detta är nog en förspilld vecka av mitt liv. Om inget drastiskt händer det dryga 1,5 dygn som återstår, då.

Nåväl, må nästa vecka bli bättre. För det kommer den alldeles säkert bli, med julfirande att glädjas av och ett fast arbete att gå till.

Det blev svart, nu ligger jag i en sjukhussäng

I måndags förmiddag föll jag ihop på redaktionens golv. Någon ringde 112. En annan lade mig i framstupa sidoläge. En tredje sökte efter mina föräldrar. Jag har väldigt fina kollegor.

Nu ligger jag i en sjukhussäng och försöker komma till ro för natten. Det går inte så bra, därför fördriver jag tiden med att skriva detta inlägg från min iPhone.

Det är sällan jag uppskattar att vara frisk och fri, men ett par dagars isolering på sjukhus får mig åtminstone att må rätt kasst. Jag får inte ens lämna den pyttelilla avdelningen på grund av alla sladdar och apparater jag bär på kroppen just nu.

Det är mycket som ska kontrolleras och läsas av. Prover som ska tas, frågor som ska ställas. Jag vet inte än hur det blir med något. Kanske får jag komma hem imorgon, kanske inte. Kanske är det hjärtat som bråkar igen, hoppar över ett par slag för mycket och får mig att tappa fotfästet. Tids nog kommer förhoppningsvis alla svar.