Flytten från väst till öst

Det är söndagskväll och den sista mars. Jag sitter i en lägenhet i Majorna, en etta jag hyrt i andra hand sedan februari förra året. Det är en fantastisk lägenhet, precis vid Stigbergstorget och med promenadavstånd till nästan allt jag behöver. Jag har aldrig tidigare bott såhär bra, aldrig tidigare varit så löjligt nöjd över mitt boende.

Runt omkring mig ligger mina ägodelar huller om buller. Det ser för jävligt ut, men det är också meningen. Imorgon flyttar jag nämligen till Kålltorp i andra änden av staden. Det blir en flytt från väst till öst, längs med treans spårvagnslinje. Från hipstertäta Majorna till plånbokstäta Kålltorp. Någon har sagt att Kålltorp är den delen av Göteborg med lägst andel invånare med utländsk härkomst, det vill säga den mest “vita” delen av staden. Jag har ingen aning om exakt hur det förhåller sig, men klart är att Kålltorp är en välmående stadsdel, med många invånare ur övre medelklass. Med andra ord innebär min flytt från Majorna till Kålltorp ingen särskilt spännande resa rent socioekonomiskt.

Jag har hittat en fin vindsvåning i Kålltorp, som jag ska hyra i andra hand i ett år. Läget har både för- och nackdelar. Jag kommer att ha nära till Delsjöområdets naturreservat och mycket annat i östra Göteborg. Betydligt längre får jag till Andra Långgatan och Slottsskogen. Mer än så vet jag inte om mitt nya område. Jag har ingen aning om vad Kålltorp har att erbjuda i form av caféer, butiker och aktiviteter. Men det kommer bli ett nöje att upptäcka.

Han som vill se barnen le

I tre dagar den här veckan har jag vikarierat på en skola i Göteborg. Jag arbetade på lågstadiet hela tiden. I fredags gick jag först i ledet på väg till matsalen. I trappan ser jag en äldre man jag inte känner igen bland personalen. Morfar eller farfar till en elev? Eller kanske en äldre lärare som jobbar på mellanstadiet? Han ser trevlig ut, har en glad uppsyn och är välklädd. Han ler mot mig och den 8-årige pojken som går bredvid mig.

“Varför ser ni så sura ut?”, säger han plötsligt. Jag funderar på om jag ska berätta om bråket vi just redde ut, vilket gjorde de flesta elever lite tjuriga. Jag inser att det är bäst att låta bli, vi har bråttom till matsalen och jag antar att han inte är intresserad av att höra om bråket.

“Ni måste ju le! Var glada! Smile! Vet ni vad smile betyder? Det betyder le på engelska.”

Jag hör mannen, inser att hans uppmaning är lite märklig, men jag slår bort tanken och fortsätter till matsalen. Min kollega, som jobbat på skolan i många år, går sist i ledet och stannar för att prata med mannen.

“Försvinn härifrån. Nu.”, säger min kollega till mannen. Han svarar med att peka finger och kalla min kollega för jävla kärring. Efter en stund lämnar han skolan.

Efter matrasten samlar vi barnen i en ring. Min kollega förklarar för barnen att mannen är en “fullgubbe” som brukar komma till skolan. Ett par tjejer i klassen berättar att han var på skolgården dagen innan också, och pratade med dem. Händelsen polisanmäls, rektorn kopplas in och under dagens sista rast tittar jag ofta bort mot ingången till skolgården.

Det mest skrämmande är att jag inte anade någonting. Han såg ut som vilken svensk man som helst i åldern 65-75 år. Han skulle ju kunna vara någons morfar. Kanske är han till och med någons morfar.

Från speltidningar till debutbok

För 13 år sedan köpte jag min första speltidning; nummer 50 av Super Play. Jag var tio år och helt såld på tv-spel. De kommande åren stod speltidningar för majoriteten av den text jag till vardags konsumerade. Långt innan jag började sträckläsa böcker kunde jag med lätthet plöja en speltidning på 100 sidor. Jag läste i princip allt i tidningarna, trots att jag i början inte förstod de flesta facktermerna och uttrycken. Efter hand lärde jag mig mycket om spelen, samtidigt som min språkförståelse förbättrades. Lite senare, när jag hunnit bli tonåring, närde jag en dröm om att bli speljournalist. Jag ville bli som Victor Sjöström, Tobias Bjarneby, Pär Villner och Thomas Wiborgh. Att jobba med att recensera spel verkade vara världens bästa yrke. Tänk att få betalt för att göra det jag älskar.

Jag minns inte när jag först såg Oskar Skogs byline i Super Play. Däremot minns jag att jag direkt ogillade hans sätt att skriva. Oskar hade en annorlunda ton i sina texter, med ett mer personligt och rappt språk. Hans ofta korta, fragmentariska meningar kändes aviga. Hur han skapade en effekt genom okonventionella radbrytningar var något jag rynkade på näsan åt. För en nördig kille i tidiga tonåren var det inte önskvärt med skribenter som odlade fram en egen ton. Jag ville ju bara läsa om alla spel, inte förirras av skribentens stil. Men jag vande mig (eller mognade som läsare), och kom snart att gilla Oskar Skog. Efter något år var han min favoritskribent bland alla svenska speljournalister, just tack vare sitt sätt att skriva. Oskar var en av de skribenter som fick mig att inse hur mycket det går att göra med det svenska språket. När jag sökte in till journalistutbildningar för fem år sedan var det fortfarande speljournalist jag ville bli. Någonstans under utbildningens gång, på Linnéuniversitetet i Kalmar, blev musikjournalist mitt nya drömyrke och jag övergav tv-spelen.

Jag läser inte längre speltidningar och jag spelar inte alls lika mycket som förr. Andra intressen har tagit tv-spelens plats. Jag kommer aldrig livnära mig på att skriva om tv-spel. Men jag har fortfarande någorlunda koll på spelbranschen, försöker hänga med i nyhetsflödet och har ett hum om kommande releaser. Ibland läser något spelrelaterat Oskar Skog skrivit, jag känner nästan alltid igen hans stil. Även om jag idag inte har samma entusiasm över tv-spel har jag ändå fortsatt följa Oskar, via hans blogg. När hans debutbok nyligen släpptes reserverade jag den på biblioteket och i veckan läste jag ut “Pojken som fann en ny färg”.

Det är en bok som gjord för sträckläsning. Inom loppet av ett dygn var jag klar med boken. Två längre spårvagnsresor och lite kvällsläsning, sedan var det över. “Pojken…” är en väldigt vacker bok, som fokuserar stort på kärleken mellan far och son. Oskars säregna språk, förädlat sedan tiden på Super Play, kommer till sin fulla rätt i bokens fragmentariska upplägg. Varje uppslag i boken fungerar som ett litet kapitel i sig, med rubrik, början och slut. Det höjer tempot i boken avsevärt och får mig att tänka på snärtiga lyrikstarka poplåtar. “Pojken…” är en bok som skapar känslor hos mig, vilket få författare lyckats med på senare tid. Två gånger skrattade jag rakt ut, en gång lade jag ifrån mig boken en stund eftersom det var så svårt att läsa vidare. Vid sidan om Knausgårds Min Kamp 3 är det här den bästa boken jag läst i år.

Det är underligt att läsa en bok av någon som indirekt bidragit till mitt yrkesval. Oskar och ett par andra svenska speljournalister påverkade mig starkt när jag stod inför valet till universitet och högskolor. Kanske skulle jag blivit journalist även utan alla speltidningar från tonåren. Kanske inte. Nu är utbildad journalist med författardrömmar. Jag går en kurs i kreativt skrivande. Jag läser fler böcker än någonsin tidigare. Jag har ett dokument på min dator, som kanske kan bli något en vacker dag, om jag bara fortsätter att göra mitt bästa.

Oskar har inte bidragit till min vilja att bli författare. Det yrket drömde jag om innan jag hörde talas om hans “Pojken…”. Men med sin debutbok har han lyckats öka min motivation att fortsätta skriva. Det är nog den finaste komplimangen jag kan ge honom. Tack Oskar.

En vanlig dag i skolan, då ingenting särskilt händer

Idag har jag varit lärarvikarie på lågstadiet, i den klass som på många håll kallas för nollan. Barnen har lämnat förskolan, börjat i grundskolan, men har fortfarande mest lek på schemat. Det är en fantastisk ålder. Alla killar och tjejer sprudlar av energi. Bråk uppstår ur ingenting men glöms bort lika snabbt. Alla gråter, alla slåss, alla retas. Alla är dumma ibland, det är naturligt. Arbetsmiljön är påfrestande, men jag har lärt mig att skärma av, ägna mig åt en eller ett par elever åt gången. Jag försöker se barnen som individer, för de är alla så olika, vill göra olika saker.

Jag spelar fyra-i-rad med en 7-årig tjej. Gör mitt bästa. Ser framför mig ett par lätta segrar och en gråtfärdig motståndare. Tji fick jag. Förlorar tre gånger på raken och ger upp. Vinnarskallen inom mig skrumpnar ihop. En 7-åring är bättre än mig på fyra-i-rad. Det kommer ta tid att smälta.

Jag spelar fotboll med tre killar. Lagspel, två mot två. Jag är målvakt. Får stå på en isfläck. Går inte bra, släpper inte boll efter boll. Skyller ifrån mig på isfläcken, som mina elever skulle ha gjort. Provar på att vara flygande målvakt och började springa över plan. “Fusk”, skriker någon. “Sluta”, skriker en annan. Jag skjuter in bollen i krysset, vrålar “MÅÅÅÅÅÅÅLLL!” och tittar på min medspelare. Till och med han tycker att jag fuskade. Halva motståndarlaget ligger på asfalten och gråter. “Fröken får inte fuska”. Jag säger att jag inte kunde reglerna. Förklaringen godkänns. Mitt lag förlorar med 9-1.

Jag bygger saker i lera med en tjej. Hon vill ha en palm. Jag frågar om det går bra med ett träd. Det gör det inte. Jag gör en skitful palm. Hon gillar den och vill ha en julgran. Jag gör en julgran, med röda kulor och en gul stjärna. Stilig, men sned. Hon gillar den. Hon vill ha en kanin, med grå päls. Den blir groteskt ful. Hon gillar inte den och verkar inse mina begränsningar som lerkreatör. Jag får inga fler önskemål. Jag pustar ut.

Det är en helt vanlig dag i skolan, inget särskilt händer. Jag ska dit igen imorgon, till samma skola, klass och barn. Morgondagen kommer med största sannolikhet inte heller bjuda på någon stor överraskning. Men jag får jobba med gapiga, retsamma, ledsna, tålamodsprövande, rastlösa, hyperaktiva, tröttsamma och underbara barn. Det räcker för mig.

Att springa för livet

Idag har jag gjort någonting jag inte ägnat mig åt sedan den 1 juni förra året; jag har sprungit mitt fortaste. Den 1 juni 2012, klockan elva på kvällen, sprang jag efter en spårvagn vid Hagakyrkan i Göteborg. På något märkligt vis trampade jag snett eller halkade, dunsade ner i asfalten och bröt av vänster lårben på mitten. Först idag, efter drygt nio månader, vågade jag pröva mina benmuskler under en löptur. Läkaren sa att det kan ta upp till ett år innan mitt vänstra ben är återställt. Då ville jag knappt tro på honom. Nu verkar det gå lite snabbare än så, rörligheten är det inget fel på, bara musklerna byggs upp är jag som jag var före olyckan. (Plus ett antal fula ärr på benet och i ansiktet.)

Med mina gamla gympaskor, min fulsnygga fotbollströja från tiden i korplaget Calcio Legionari Giornalisti, min iPhone, mina hörlurar, min vattenflaska, mina gympabyxor från gymnasiet och min röda mössa ger jag mig ut i marsvädret. Det är lite kallt, men inget att beklaga sig över. Jag känner efter med vänsterbenet, tänker att det nog går, om jag bara börjar lugnt. Efter en lätt språngmarsch från min lägenhet till Slottsskogen irrar jag runt en stund i parken. Stannar vid en uppspelt hund som vill hälsa. Hoppar över en bänk. Genar mellan träden istället för att följa gångstråken. Dricker stora klunkar vatten. Känner hur jag långsamt kommer in i rytmen igen. Benen bär mig. Jag flyger inte fram som förr, istället är varje meter en hård kamp mot mina förslappade benmuskler och den egna bekvämligheten. Men det går.

Till slut kollapsar jag på en gräsplätt vid utkanten av Slottsskogen, vimmelkantig och svimfärdig. En gammal dam står och tittar på mig en stund, som för att försäkra sig om att jag inte är död. I själva verket har jag sällan känt mig så levande.

Jag har besegrat mitt benbrott.

Knausgård, min Knausgård

Få litterära verk har på senare år hyllats, ratats och debatterats lika flitigt på tidningarnas kultursidor som Karl Ove Knausgårds Min Kamp 1-6. För er som inte vet är de sex böckerna självbiografiska och går igenom norrmannen Karl Oves hela liv på ett extremt detaljerat sätt. Idag läste jag ut den tredje delen, som fokuserar på barndomen. På drygt 300 sidor får läsare följa Karl Ove från hans första minnen som barn till början av högstadiet.

Det är vardagligt, inte det minsta spektakulärt och tempot är ofta långsamt då alla detaljer ska målas upp. Bortsett från Karl Oves obehagligt koleriske pappa är det i stort en vanlig norsk 70-talsbarndom som skildras. Men det är hela tiden så förbaskat indragande, så fullkomligt omöjligt att sluta läsa. Allting beskrivs med sådan skärpa att jag ibland får läsa om samma sida ett par gånger för att inte missa någon nyans. Även de mest triviala barndomsminnena ges stor plats, vilket motiveras genom det myller av röda trådar som gång på gång knyts samman och gör varje enskild episod till en oändligt mycket större helhet.

Många tycker att Knausgård är pretentiös, att Min Kamp är överskattad dynga. Jag var inledningsvis tveksam till böckerna, ända tills jag började läsa. Tyvärr verkar många skeptiker inte ens ha viljan att plocka upp den första delen och utvärdera verket på ett rättvist sätt. Det är synd, inte minst för diskussionens skull.

Det är snart ett år sedan jag läste den första delen. Tvåan läste jag i somras. Jag är noga med att sprida ut Min Kamp-delarna, att inte läsa allting i ett sträck. Dels för att romansviten ska räcka längre, dels för att inte tjata ut Knausgårds liv. Det vore trist om jag skulle tröttna när nu kommit halvvägs. För visst är Min Kamp 1-6 ett jäkla navelskåderi på många vis. Visst är det narcissism av ofantliga proportioner. Men projektet hör onekligen till det mest fascinerande jag någonsin upplevt i den samtida litteraturen.

Han som bara gör sitt jobb

Igår åkte jag spårvagn från Majorna till Bergsjön. Jag gick på nians spårvagn vid Stigbergstorget och visste att jag då måste byta till elvan eller sjuan vid centralstationen. Som vanligt lyssnar jag på musik på vagnen. Jag står upp längst fram i vagnen, tänker att det inte är lönt att ta en sittplats förrän efter centralen.

Jag sjunker ner i musiken. Blundar från och till. Tittar då och då på min iPhone för att byta låt. När jag tittar upp står en man märkligt nära mig. Han stirrar in i mina ögon, som om han vill mig något. Instinktivt vänder jag bort blicken. Tittar ner i min telefon igen. Mannen fortsätter stå vänd mot mig. Något känns fel. Jag rätar sakta upp blicken. När jag kommer till hans bröst förstår jag. Mannen har en svart jacka, och på vänstra sidan av hans bröst står det “Biljettkontrollant” i vitt. Jag förstår plötsligt hans blick. Han är på jobbet, jag är en del av hans arbete.

Har jag med mig kortet? Visst har jag med mig kortet? Visst köpte jag ett nytt häromdagen? Visst aktiverade jag det igår? Eller tänkte jag bara göra det? Blev det verkligen av? Tänk om jag inte har det satans jävla kortet? Tänk om jag glömde aktivera det? Kan jag komma undan på något vis? Hur långt hinner jag om jag går av vid nästa hållplats? Jag kan vara snabb om jag vill. Om jag springer mitt fortaste, kommer han springa efter då? Är det 2 000 spänn det kostar att åka fast?

Jag räcker över kortet. Det blippar till i avläsningsmaskinen. Ingenting har hänt. Jag är en laglydig medborgare. Jag byter låt och drunknar i musiken.

Den sista och första arbetsdagen

I måndags fick jag beskedet att jag inte kan vikariera mer på Hallands Nyheter i år, på grund av LAS-gränsen. I torsdags gjorde jag min sista arbetsdag på tidningen jag vikarierat på från och till i tre år. Jag hade dålig koll på exakt vad LAS innebär och trodde att jag skulle kunna hoppa in som vikarie under våren och sommaren. Men nu är det alltså över för i år, och jag är tveksam till att jag kommer tillbaka till Hallands Nyheter 2014. Hela veckan har känts väldigt märklig. Först blev jag bitter av beskedet, sedan likgiltig, för att slutligen bli tacksam.

Jag är tacksam, för avskedet från Hallands Nyheter är förmodligen det bästa som kan hända mig. Det är svårt att bo i Göteborg och jobba i Falkenberg, har jag insett under mitt vikariat i februari. Totalt tre timmars pendlande varje dag förvandlar mig till en sur och trött jävel efter varje arbetsdag. Vilket innebär noll socialt liv måndag till fredag. Jag behövde någon sorts spark i baken för att på allvar söka mig vidare efter andra arbetsplatser. Nu måste jag verkligen hitta något journalistjobb här i Göteborg, nu kan jag äntligen släppa alla tankar på ett jobb i Falkenberg. Därför är jag tacksam. Visserligen har jag fortfarande inget jobb i sommar, men jag har sökt mig till ett par andra tidningar och hoppas få napp någonstans.

I torsdags bjöd jag och min vikariekollega Erik på avslutningsfika på redaktionen. Ett sista farväl till alla kollegor, en språngmarsch till bussen och tåget som tar mig och min journalistkarriär ifrån Falkenberg. Det var tiden i Falkenberg det, konstaterar jag och Erik. Nu är det nog slut, tänker jag, fastän jag inte förstår innebörden. Hallands Nyheters redaktion i Falkenberg har varit mitt livs bästa arbetsplats. Det känns overkligt att jag inte ska återvända dit i sommar. Samtidigt är det nog bäst så här, säger jag till Erik.

Min telefon ringer och skärmen visar ett nummer jag inte känner igen. Jag stänger av ljudet och låter signalerna gå. Säkert en telefonförsäljare. Telefonen fortsätter vibrera. Sekunderna är långa. Jag ignorerar. En minut hinner gå innan människan bakom vibrationerna ger upp. Numret googlas i jakt på ett namn. Det är ingen telefonförsäljare. Det är nyhetschefen på tidningen Metros Göteborgsredaktion. Jag ringer tillbaka.

“Hej, jag heter Emil Johansson, du ringde mig för en minut sedan.”

“Ja, fint att du ringer tillbaka. Vill du jobba imorgon?”

“Ja, gärna!”

“Bra, kom till redaktionen klockan nio.”

Tack för alla år, Hallands Nyheter. Tack för allt jag lärt mig. Tack för alla fina minnen. Tack för alla fantastiska kollegor. Tack för att jag för första gången någonsin fick känna hur det känns att ha ett förbannat roligt jobb. Hallands Nyheter gjorde mig till en riktig journalist, fick mig att känna stolthet över mitt yrkesval och gav mig otroligt mycket mer än tre år av journaliststudier. Nu drar jag vidare, och kanske kommer jag aldrig tillbaka. Det här är lika vemodigt som välbehövligt.

Vad som har hänt, vad som kommer att hända

Nu är snart februari till ända, och med det mitt månadsvikariat på Hallands Nyheter. (Igår var det för övrigt exakt tre år sedan jag gjorde min första arbetsdag på tidningen.) När mars börjar blir jag återigen tvungen att hoppas på lärarvikariat för min överlevnad. Det går rätt bra, jag gillar att jobba på förskolor och skolor. Men i längden vore det kul att få jobba med något jag faktiskt är utbildad för, mer än bara enstaka vikariat här och där.

Annars ser det mesta ut att ordna sig. I slutet av mars ska jag flytta från min andrahandslägenhet i Majorna till en tjusig (men något dyr) vindsvåning i Kålltorp, också den hyrs i andra hand. Som det ser ut nu kommer jag bo i Kålltorp i minst ett år. Kontraktet gäller för 1,5 år. Det ska bli skönt med kontinuitet i boendet, en längd på 1,5 år känns faktiskt märkligt lyxigt för att vara ett andrahandskontrakt i Göteborg.

Igår lämnade jag in mitt första responsarbete till min kurs i kreativt skrivande. Jag har nu gjort snart en tredjedel av alla kursmoment och ska försöka se till att fixa så mycket som möjligt under någon kommande helg, för att undvika stressade inlämningar senare i vår. Distansformen gör att en stor del av kursen, förutom responsarbetet, kan betas av i förväg.

Vad jag gör i sommar är än så länge oklart, men jag hoppas kunna få ett semestervikariat och en någorlunda stabil inkomst. Det skulle i så fall bli min första sommar i Göteborg. Första sommaren då jag tar farväl av Falkenberg. Det känns som att det är dags nu.

Skriv fastän tvivlet äter upp dig

Min distanskurs i kreativt skrivande har precis börjat. Första deadlinen var i fredags och jag klarade den med 40 minuters marginal. De senaste dagarna har jag pendlat fram och tillbaka i frågan om huruvida jag ska läsa kursen eller ej. Med den första övningsuppgiften inlämnad verkar svaret luta mot att jag faktiskt genomför kursen.

Mitt tvivel byggde dels på min osäkerhet kring vad kursen kommer ge mig för behållning, dels på upplägget för distansstudenter där antalet inlämningar är väl skralt för att motsvara heltidsstudier. Men jag borde inte döma ut en kurs på förhand. Att göra ett par skrivövningar under våren kommer bara bli nyttigt för mig. Genom att med visst tvång skriva regelbundet kommer jag förmodligen öka min allmänna skrivlust under terminens gång. Det här är nog egentligen precis vad jag behöver; en spark i baken, en liten piska och en morot i form av 30 högskolepoäng.

Sedan finns det också ett annat sorts tvivel inom mig; tvivlet på min egen förmåga som skribent. Ibland får jag en ångestfylld kallsup och tänker att jag är totalt värdelös på att skriva. Den känslan brukar gå över efter ett tag, även om det har här att den sitter kvar i veckor. Jag vill ju skriva, det är det enda jag vill göra. Prestationsångest måste på något sätt kunna punkteras, men exakt hur övergår mitt förstånd. I vilket fall som som helst kan en skrivkurs då komma väl till pass, får jag tro.

På tisdag kl 23:59 ska den första stora skrivuppgiften vara inlämnad. Jag har ett tomt Word-dokument att fylla och timmar att döda. Det verkar som att jag har hamnat rätt.

Brev från en 86-årig krigsveteran

Sommaren 2010 intervjuade jag 86-åriga Kerstin Jonasson om hennes upplevelser från Koreakriget. Hon var sjuksköterska på ett svenskt fältsjukhus där 1950-51. Hon är en alldeles förträffligt trevlig dam, full av anekdoter och finurlig humor.

Någon vecka efter att min artikel om Kerstin publicerats i Hallands Nyheter fick jag ett handskrivet brev. I brevet tackar Kerstin för den välskrivna artikeln och skriver att jag har hennes “fulla beundran”. Det är den finaste komplimangen jag fått som journalist. Ett handskrivet brev från en då 86-årig dam ligger nu i en låda i mitt pojkrum. Ibland när jag är på besök hemma plockar jag fram det där brevet, läser igenom det och inser att jag aldrig vill göra något annat än att skriva. 

Nu är hon och hennes man Rune aktuella igen, när de väljer att skänka bort sin förmögenhet.

De har min fulla beundran.

Att demonstrera genom ett klick

Idag, liksom varje fredag, demonstrerar Twitter-kontot FreeDawit för den svenska journalisten Dawit Isaaks frigivning. En bra bit över 300 personer har retweetat meddelandet, och många har också använt taggen #freedawitisaak.

Jag vill att Dawit Isaak ska frigivas så fort som möjligt från sin fängelsecell i Eritrea. Jag kan inte föreställa mig hur jävligt han har det. Jag har ingenting emot den frigivningskampanj som pågår och som aktualiseras i media då och då. Det är behjärtansvärt att stödja Dawit Isaak, de människor som arbetar ideellt med den här frågan förtjänar all heder.

Däremot vill jag påpeka en sak med Twitter-delen av kampanjen (och alla liknande kampanjer på Twitter). Där heter det att twittrare demonstrerar varje fredag. Kanske är det bara jag som är petig, men brukar inte demonstrationer innebära en större påfrestning och uppoffring än ett musklick?

När jag tänker på demonstrationer ser jag myllrande folkhav på stora torg (arabiska våren), Martin Luther King (medborgarrättsrörelsen i USA) och svenska fabriksarbetare på 30-talet (skotten i Ådalen).

Jag skulle aldrig med hedern i behåll kunna säga att jag demonstrerar för något, vad det än handlar om, genom att sitta framför min dator. Men vad vet jag? Det är ju trots allt 2013 nu.

Konsten att döda Twin Peaks

Jag och Alexandra såg på Twin Peaks igår kväll. Vi älskade båda första säsongen och såg den över en natt. Det är ett av mina finaste minnen från hösten. (Inte bara för att första säsongen av Twin Peaks är stor underhållning, utan för att det var den natten jag insåg att Alexandra förmodligen ville vara mer än en vän. Men det är en annan historia.)

Igår hade vi kommit fram till fjärde avsnittet av andra säsongen. Vi såg hela avsnittet och började titta på det femte. Men där tog det tvärstopp. Jag hade det på känn, många vänner har vittnat om hur den andra säsongen är sämre och mer utflippad. Det är inte konstigt att tv-serier tappar lite kvalitet, och tempo i varje ny säsong, men jag kunde aldrig föreställa mig en sådan monumental kraschlandning som Twin Peaks råkar ut för snabbt i den andra säsongen. Jag kan tolerera något långsökta drömsekvenser och ett par taffligt komiska scener, men min smärtgräns nås väldigt snabbt i Twins Peaks fall. Vad som föreföll bli episkt detektivarbete med fantastiska karaktärer blev istället en blek skugga av vad det kunnat bli. Det är väl främst det som stör, all potential som inte tagits tillvara på. Det är plågsamt att se, särskilt med tanke på hur fenomenal den första säsongen är.

Vi stänger av och ger upp Twin Peaks. Jag går in på Wikipedia för att läsa igenom den fortsatta storyn och blir ännu mer besviken. Nu när jag vet exakt vad som händer och hur allting slutar, är jag glad att jag inte fortsatte titta. Det brukar bli så här varje gång jag ska titta på en tv-serie. Jag blir uttråkad och går in på Wikipedia för att slå en påle genom den lilla spillra av lust som fortfarande finns kvar. Det kanske är dumt, men jag är verkligen ingen tv-människa.

Att förlora sina extraliv är att leva

Idag dog min Xbox 360. Jag dödade den, utan skam eller ånger. Drog ut sladden, bar iväg maskinen och ställde den längst ner i en undanskymd bokhylla. Fem minuter tidigare hade den överhettats och stängt av sig själv, något som hänt frekvent den senaste tiden. Dagens kollaps, efter bara en kort stund av spelande, blev droppen.

Fastän maskinen på sätt och vis fortfarande fungerar, och jag egentligen skulle kunna plugga in den igen, tror jag att jag kommer avstå. För jag har till stor del tröttnat. Tv-spel är inte lika roligt när jag är 23 år som när jag var tonåring. När jag var som mest nördig kunde jag spela bort eftermiddagar och kvällar, förutsatt att ingen annan var hemma. När jag studerade till journalist i Kalmar blev det ännu värre; då bodde jag själv och hade förhållandevis mycket pengar över till nya spel. I Kalmar fanns ingen mamma eller pappa som tyckte att jag borde hänga med ut på promenad, träffa kompisar eller åka in till stan. Då var det enkelt att välja spelen framför allt annat, och jag odlade min ensamhet under mina tre studieår i Småland.

Men sedan jag flyttade till Göteborg för ett år sedan har mitt intresse för tv-spel dalat. I somras och höstas spelade jag lite grann, men hittade aldrig tillbaka till den forna glädjen och behållningen. Anledningen stavas “socialt liv” och jag är otroligt lyckligt för det. Verkligheten bjuder förvisso inte på några extraliv, men just nu är jag väldigt nöjd med det enda jag har.

Kära meningslösa iPhone

Jag minns dagen då vi träffades. Det var våren för två år sedan. Du var precis så vacker och smidig som jag föreställt mig. Jag köpte många appar de första veckorna, ville väl visa att jag menade allvar. Det blev mest spel och annat trams. Inget viktigt alls egentligen, utan bara som rent tidsfördriv.

Och jag förlorade mig i dig. Naturligtvis förlorade jag mig i dig. På tåget, på bussen, på spårvagnen, i sängen, på toaletten, i bankomatkön, vid köksbordet, i bilen. Det var du och jag och vi var som en sekt. Tidigare hade jag alltid fnyst ogillande mot vänner och bekanta som upplevt det jag upplevde den våren. Jag himlade med ögonen mot alla som pratade om den senaste appen. Men det var innan jag träffade dig, kära iPhone.

Idag vet jag bättre. Nu vet jag hur du är, vad du gör. Hur du får folk att gilla dig. Det är sällan vackert. Jag känner mig lite hycklande som säger det här, för vi är ju faktiskt fortfarande tillsammans, men fy bövelen vad meningslös du är. Jag uppskattar möjligheten att ringa, skicka sms, ta tydliga (om än dåliga) bilder och lyssna på musik eller radio. Men sedan tar det stopp. Facebook-appen har jag raderat, likaså nästan alla mina spel och andra plojsaker.

Jag vill gärna tro att jag kommit över det värsta, att vårt förhållande nu faktiskt kan bli någorlunda sunt. Inget mer spelberoende a la Wordfeud, inget mer hetsköpande av lika rabatterade som menlösa appar och inget mer finkammande efter “roliga” gratisappar. Vi firar ju snart två år, du och jag. Förlåt, kära meningslösa iPhone, men jag måste faktiskt tänka på mig själv nu. Det känns som att det är dags.