Att möta gamla klasskamrater är som att resa tillbaka i tiden

En vardag för ungefär en månad sedan gick jag till en av Falkenbergs thairestauranger för att köpa lunch. Jag brukar köpa lunch just där. Dels ligger restaurangen strategiskt nära redaktionen, dels är priset ganska bra för en fullastad buffélåda. Det bästa av allt är väl hur snabbt det brukar gå från betalning till den första tuggan, bara att själv plocka från buffébordet och sedan öppna plastförpackningen i personalmatsalen två minuter senare.

Men just den här vardagen för en månad sedan hände något. När jag kom fram till buffébordet står han där. Fredrik. Fidde. Min gamla klasskamrat från högstadiet. Killen som i sjuan var en av mina bästa kompisar i klassen. Han som lät mig prova hans gamla moped en gång, hemma på hans gård. Jag hade aldrig kört moped förut, var egentligen för ung och kraschade klumpigt på familjens åker. Året därpå anslöt sig Fredrik och ett par andra till klassens tuffare grabbgäng, en grupp där inga rödhåriga, bögiga glasögonormar var välkomna.

Nu står han där, på thairestaurangen, redo att plocka till sig en andra portion asiatisk mat. Han ser mig, men viker genast undan blicken. Det lättgenomskådliga försöket till ignorans blir det som avslöjar honom, det kan inte vara någon annan än Fredrik. Jag harklar mig och säger “Är det Fredrik?”. Han svarar, känner såklart igen mig också. Jag frågar vad han gör nu för tiden, inte av intresse, utan av ren artighet. Han jobbar på soptippen. Jag berättar att jag är journalist. Instinktivt upplyser jag även om mina tre år på universitet som gav mig en examen i somras. Jag kommer på mig själv med att låta skrytsam, faktiskt lite dryg. Men det gör ingenting, inte i den här situationen. Fredrik går ifrån buffébordet utan ett ord. Ibland är även tystnad ett svar.

Om jag någon gång träffar Fredrik igen kommer jag inte vara lika pratsam. Jag har inte längre något att säga honom. Det är förmodligen ömsesidigt.