Jag begravde mina drömmar om musiken, men musiken tänker jag aldrig gräva ner

Jag ville bli polis. Jag ville bli brandman. Jag ville bli pilot. Jag ville bli lärare. Jag ville bli hemlig agent. Som alla andra barn hade jag drömmar om alla möjliga yrken. Sedan slogs drömmarna ner av verkligheten. Det gäller att vara realistisk. Hitta ett yrke som passar, som är stimulerande och som känns viktigt. Det är svårt, förbaskat svårt.

Först under sista året på gymnasiet bestämde jag mig; jag skulle bli journalist. Då ville jag mest skriva om tv-spel, ett oerhört stort intresse hos mig på den tiden. När journalistutbildningen i Kalmar sedan pågått i ett antal månader bytte jag intresse, ganska hastigt och egentligen olustigt. Plötsligt var framtiden som musikjournalist mitt drömmål och en av anledningarna till att jag faktiskt tog min examen två år senare.

Alla älskar musik. Det betyder ingenting att påstå “jag älskar musik”, snarare vore bara motsatsen värd att föra på tal. Min skivsamling växer stadigt, men är fortfarande hyfsat överskådlig. Jag har egentligen bara besökt två musikfestivaler i mina dar; Way out West och Emmaboda (fyra respektive tre gånger). Jag lyssnar inte på musik all min vakna tid. Jag hetsar inte över alla hajpade releaser. Passion handlar inte om att tvångsmässigt ägna sig åt något x antal timmar varje dag, eller spendera så mycket pengar som möjligt på intresseområdet. Ett liv utan musik är otänkbart för mig, bättre än så kan jag inte förklara det.

Men.

Jag vill inte längre bli musikjournalist. I ett par år har jag tillsammans med ett gäng likasinnade drivit en musikblogg, The Goodbye Look. I våras gjorde jag praktik på musiktidningen Gaffa. Utöver det har jag skrivit mycket om musik på egen hand och i samband med skoluppgifter/lokaltidningspraktik. Alla skivor jag recenserat, alla musiknyheter jag skrivit och alla artister jag intervjuat har allihopa lett mig fram till slutsatsen om yrkesrollen.

Jag är trött på att ställa liknande frågor till artister som alla ger ungefär samma förväntade svar. Artister som gärna berättar om den där nya heta skivan, samtidigt som de gärna sopar den rätt kassa föregångaren under mattan. Artister som pratar om kreativa processer, ovanliga inspirationskällor och hur fantastiskt jävla grymt det var att göra den kommande plattan. Artister som, trots alla uppenbara olikheter, pratar om precis samma saker på precis samma sätt. Ibland ger sig någon på politiken, slänger iväg en musikalisk känga mot etablissemanget. Ibland har någon haft en tung period, låst in sig i sin lägenhet eller någon stuga i en sjumilaskog och bara skapat musik tills fingrarna blöder och gräset är slutrökt. Men de säger ändå samma sak, och det blir ändå ungefär likadana texter om spretiga politiska åsikter, isolerat musikskapande och den kommande skivans alla inspirationskällor.

Många artister jag mött har varit oerhört trevliga, talangfulla och sympatiska människor. Vi har haft trevliga pratstunder tillsammans. Men jag vill inte jobba med något bara för att det är trevligt, eller för att det låter mig träffa fina människor. Jag har tröttnat på att vara den där ofrivilliga reklampelaren för mediakåta lycksökare. Jag har tröttnat på hetsen kring att hålla sig uppdaterat på ett dussin genrer, att ha koll på veckans blogghajp och att kunna förklara skillnaden mellan dubstep och post-dubstep.

Jag vill inte ägna hela mitt yrkesliv åt musiken, trots dess stora roll i mitt liv. Ibland vill jag inte skriva, bara lyssna.