Elljusspåret, barndomsvännen och känslan av att benen viker sig

Jag var aldrig särskilt bra på idrotten i skolan. Blev ofta vald sist av klassens lagkaptener, fick sitta länge på avbytarbänken och lärde mig att ingen någonsin vågade riskera en passning åt mitt håll. Jämfört med lag- och bollsporter var jag relativt bra på att springa. När skolan promenerade upp till skogen för ett par varv på motionsslingan gav jag alltid järnet. Jag var inte bäst, inte alls, men inte heller sämst. Jag var en löpande medelmåtta och för mig räckte det långt då.

I år har jag hittills löptränat fem gånger, en åtminstone skenbar och inledande förbättring mot förra årets totala 20 gånger. Jag hoppas verkligen att jag kan hålla uppe en någorlunda kontinuitet året igenom, trots alla intensiva litteraturkurser som väntar.

Som en påminnelse om barndomens idrottslektioner springer jag i billiga gamla inomhusskor. Skorna har följt med mig från gymnasietiden, via korpfotboll i Kalmar, för att nu bara användas för löpning. Det är ett par sköna skor, men lyx som stötdämpning och skydd mot väta saknas helt. Jag borde verkligen köpa nya skor, men har samtidigt svårt att slänga fullt dugliga dojor.

I förrgår kväll snörade jag åter på mig joggingskorna. Min barndomsvän hängde med upp till slingan utanför samhället. Han har tränat fotboll i hela sitt liv och har god kondition. Jag tränar ingenting förutom min oregelbundna löpning. Vi kom överens om att springa slingan baklänges, för att på så vis göra lätta nedförsbackar till svettiga uppförsbackar. Sedan sprang vi ett varv tillsammans, i gemensamt tempo. Min vän är snabb och flåsade knappt. Jag flåsar desto mer. Samtidigt vägrade jag att ge upp och såg till att hela tiden ligga jämsides med honom. Löpning är en individuell tävlan, en strävan efter ett nytt personbästa. I förrgår förvandlade min vän det hela till en hjärtklappande katt- och råttalek. Mitt hjärta rusade obehagligt fort, min mun fylldes av blodsmak, min syn blev suddig och ibland kände jag hur benen nästan vek sig under mig. Ändå fortsatte jag, uppjagad av kamraten vid min sida.

Sedan sprang vi ett varv till, även det baklänges. När min vän efter lite om och men beslutar sig för att göra ett sista varv och “verkligen springa så fort jag kan” segnar jag ner på grusparkeringen med hjärtat bultandes som en trasig tvättmaskin. Jag är slutkörd och har rosslande andning i ett par minuter. Blodsmaken i munnen försvann efter ett tag och träningsvärken är borta idag, men känslan av seger vill jag aldrig bli kvitt.

Vi joggade hemåt. Drack kranvatten. Andades ut. Andades in. Jämnade ut pulsen. Bestämde att det här får vi göra om.