När livet helt plötsligt tar plats glöms allt annat bort
Under hela hösten 2011 var jag fruktansvärt uttråkad. Jag jobbade mycket och på min lediga tid gjorde jag ingenting nämnvärt. Då hade jag bott hemma hos mamma och pappa sedan examen i juni samma år.
Nu har jag bott i egen lägenhet i Göteborg sedan slutet av januari. Jag studerar litteraturvetenskap och min tillvaro är raka motsatsen till den långsamma hösten. Varje vecka träffar jag nya människor. Varje vecka finner jag mig själv i nya sammanhang. Det har gått fort och jag har fortfarande svårt att smälta allting som hänt under min tid i Göteborg. Förmodligen är det därför jag inte skrivit här på ett par veckor, trots att flera gånger tänkt göra just så. Jag har tvekat över vad jag ska ta upp här, vad som är relevant och intressant, vad jag vill berätta och vad jag vill hålla hemligt.
Men nu sitter jag alltså här igen, framför mitt tangentbord, med en kopp örtte och finstämd musik i stereon. Det är sent en torsdagskväll, jag har precis varit sjuk i feber ett par dagar och påsken står för dörren. Så vad skriver jag? Att jag klarat kursens två första tentor? Att jag har stiftat bekantskap med en rad nya fina människor? Att jag fortfarande inte har en aning om vad jag ska göra till hösten? Nej, allt det där säger sig självt.
Egentligen finns det inte så mycket att orda om kring de senaste veckornas bloggfrånvaro. Jag har fortfarande inte skrivit någonting om min klass, min kurs, mina klasskamrater, människorna jag lärt känna, mina upplevelser och min vardag här i Göteborg. Det kommer nog i ett senare inlägg, när alla intryck funnit sin rätta plats. Allt jag kan säga är att mycket har gått bra i den här staden, bättre än vad jag vågade hoppas på. Vemodigt nog har mer än halva tiden gått, i början av juni splittras klassen och jag flyttar hem igen för sommaren. Men än är det två månader av gemensam studieångest kvar, förhoppningsvis lika fina som de föregående.
Jag har svårt att vara mer stringent i mitt berättande än så här, åtminstone för tillfället. Längre, ordentligare och mer uttömmande inlägg väntar runt hörnet. Nu vet ni i alla fall att jag lever. Rykten om flykten lever också, efter en tids dvala.
